Är det inte märkligt att Mårten ska bekräfta att han är pappa till Ester och att jag sedan ska godkänna hans bekräftelse? Borde det inte vara tvärtom?
Jag, som burit och fött Ester och som vet att han är hennes pappa, borde väl bekräfta att Mårten är pappan så att han sen kan godkänna att han är det? Verkar inte det vettigare?!?
Om vi hade varit gifta hade vi sluppit detta! Men, en av oss vill ju inte gifta sig... Varför är det alltid den som säger nej som får bestämma?
När mitt korrekturexemplar dök upp i Libris
17 timmar sedan
2 kommentarer:
om du får säg vem fadern är kan du ju säga någon som du tycker passar som far till barnet. Inte det person som verkligen är far till barnet. Det är mindre sannolikt att någon som inte är far till barnet anmäler sig som far. Resonemanget känns kanske överarbetat men man får ju trots allt visst ansvar för barnet om man är dess far
"Anonym" jag förstår inte riktigt vad du menar. Det handlar ju inte om att någon "anmäler sig som far" utan att jag som är kvinna vet vem som är far till barnet.
Skicka en kommentar