Måndag

Klockan är 12:41 och halva måndagen har gått, det är och har varit en lugn dag men ändå är jag suckig - jag måste dra djupa andetag för att känna att jag ska få luft. Det är som om lungorna har krympt lite eller som om kroppen vill gäspa och släppa in luft men att svalget, eller snarare bröstkorgen förresten, håller emot...

...ett typiskt stressymptom för mig...

Vi hade en långsam morgon med lite sovmorgon och lite morgon-TV för barnen innan jag och farmor Ingrid lämnade Ester på förskolan och Folke på skolan vid halv nio-tiden. Faster Stina kunde vi inte övertala att stiga upp och följa med - det får bli en annan gång.

Nu har svärmor och Stina åkt tillbaka till Linköping och jag är ensam med min suckighet, solen som skiner in genom fönstren och den skenbara tystnaden: tåget går, bilar passerar, kylskåpet surrar, klockan tickar, tvättmaskinen snurrar, en vattendroppe släpper från kranen med långa ojämna mellanrum... och tangenterna på datorn klippetikloppar när jag skriver.

Snart kommer Emma. Vi ska ta en promenad tillsammans och lapa så mycket dagsljus vi bara kan. Det är mitt enda måste idag... och så borde jag åka förbi vårdcentralen och hämta mitt sjukintyg som ligger i receptionen och väntar, men det kan nog vänta till en annan dag, kanske... och så behöver Folke vintervarma skor också. Han kan inte ha bara sina jympadojjor längre, nu verkar ju kylan komma smygande. Det kan nog inte vänta.