Omodernt eller modernt?

I går eftermiddag hämtade jag Folke och Ester tidigt för att vi skulle baka pepparkakor med mormor. Barnen ville ju helst baka ett pepparkakshus, men varken jag eller mamma kände att vi orkade med det. Istället gjorde vi en massa olika pepparkakor som vi sedan dekorerade med kristyr och chokladlinser i olika färger.

På kvällen åkte jag in till stan och träffade några fd och nuvarande kollegor på Queen's Head på Drottninggatan. Det var trevligt men det tog på krafterna och triggade igång stressen i kroppen. Jag fick tillbaka trycket över bröstet och det har suttit i lite till och från idag också.

Shit!

Idag har också varit en dag full av olika aktiviteter. Efter lämningen i morse åkte jag och hämtade upp Emma som följde med mig till Kista för att lämna in bilen på service. Sedan promenerade vi hem därifrån och fikade lite tillsammans här hemma innan det var dags för mig att åka till doktorn. Det stundande läkarbesöket har säkert också bidragit till mina oroskänslor eftersom jag ju inte kunde vara säker på att hon skulle fortsätta sjukskriva mig. Rent intellektuellt förstod jag att jag inte skulle tvingas tillbaka till jobbet på måndag  - en vecka innan jullovet - men kroppen var inte lika säker... Nu blev jag fortsatt sjukskriven över jul och nyår och ska tillbaka på 50% när skolan börjar igen den 7 januari.

Så... nu ska jag vänja mig vid den tanken och försöka få reda på vad 50% kan tänkas vara... vi har ju detta läsår lämnat det "omoderna" avgränsade och tydliga sättet att definiera våra tjänster baserat på timmar och istället övergått till någon slags odefinierbar schablon vad en 100% tjänst innebär - som dessutom påstås vara mer "rättvis"... (Not!) Detta nya sätt att se på arbetsbördan är jag övertygad om att det spelar en betydande roll i min (och många andras) stressituation, men det andra var ju "omodernt"...

När jag försökte förklara det gamla "omoderna" systemet i relation till det nya för psykologen häromdagen så var hennes enda kommentar att erfarenheten visar att ju tydligare ramar och väl avgränsade arbetsuppgifter man har desto lättare är det att hålla oro, ångest och stressorer i schack. Vårt nya "moderna" system går alltså (som jag och mina kollegor inte bara befarade utan visste av erfarenhet) stick i stäv med beprövad erfarenhet och common sense vad det gäller minskad stress på arbetsplatsen - skolan; som dessutom är i hetluften i media vareviga dag angående inte bara elevernas resultat utan även lärarnas arbetssituation.

Suck!

Nu ska jag, återigen, hämta barnen tidigt och åka med dem tillsammans med Petra, Simon och Isak till IKEA för fika och lek i bollhavet. Lite lyx i vardagen och förhoppningsvis en chans till stimulans för mig.

Städa och sånt skjuter jag på framtiden!

Skitdag!

Förmiddagen har gått... jag har läst Jan Mårtensson och sovit om vartannat. Nu får det bli lite lunch och sedan mitt enda måste - promenaden. Idag blir pappa mitt promenadsällskap.

Himlen är svagt ljusblå och solen skiner, men är väl strax på väg ner någonstans bakom mamma och pappas hus. Skuggorna är långa men det är fortfarande ljust. Bakom pannbenet molar lite huvudvärk. Jag hoppas att lite lunch och frisk luft kan råda bot på det. I övrigt är det en skitdag idag!

Osalig ande

Ååh... hur kan man vara såhär trött hela tiden? Och grinig... Bläh!

Hur gör man för att "fylla på" när man känner sig som en osalig ande? Jag bara lufsar runt här hemma och har inte ro till någonting. Läsa? Zappa på TVn? Se en film? Sova? Tröstäta? Blogga...

På tisdag åker jag i alla fall till Göteborg och hälsar på min moster Britt-Marie. Hon och Olle har flyttat till ett nytt hus och är ju pensionärer - så de är hemma. Kanske har min kusin och hennes familj tid att ses också någon kväll? Vi får se. Jag åker med X2000 på tisdag kväll.

Måndag

Klockan är 12:41 och halva måndagen har gått, det är och har varit en lugn dag men ändå är jag suckig - jag måste dra djupa andetag för att känna att jag ska få luft. Det är som om lungorna har krympt lite eller som om kroppen vill gäspa och släppa in luft men att svalget, eller snarare bröstkorgen förresten, håller emot...

...ett typiskt stressymptom för mig...

Vi hade en långsam morgon med lite sovmorgon och lite morgon-TV för barnen innan jag och farmor Ingrid lämnade Ester på förskolan och Folke på skolan vid halv nio-tiden. Faster Stina kunde vi inte övertala att stiga upp och följa med - det får bli en annan gång.

Nu har svärmor och Stina åkt tillbaka till Linköping och jag är ensam med min suckighet, solen som skiner in genom fönstren och den skenbara tystnaden: tåget går, bilar passerar, kylskåpet surrar, klockan tickar, tvättmaskinen snurrar, en vattendroppe släpper från kranen med långa ojämna mellanrum... och tangenterna på datorn klippetikloppar när jag skriver.

Snart kommer Emma. Vi ska ta en promenad tillsammans och lapa så mycket dagsljus vi bara kan. Det är mitt enda måste idag... och så borde jag åka förbi vårdcentralen och hämta mitt sjukintyg som ligger i receptionen och väntar, men det kan nog vänta till en annan dag, kanske... och så behöver Folke vintervarma skor också. Han kan inte ha bara sina jympadojjor längre, nu verkar ju kylan komma smygande. Det kan nog inte vänta.